Translate

söndag 24 mars 2024

Sveriges bidrag till Nato

 Artikeln finns också publicerad  i Timbros nättidning Smedjan.se med titeln "Svensk avskräckning i Nato" (fast då med snyggare layout och fina bilder😊)

Bakgrund

Hur bör den försvarsmakt som Sverige ska bidra med till Natos gemensamma avskräckningsförmåga se ut? Försvarsberedningen ska om lite drygt en månad, den 26 april, ge svar på den frågan. Här några förslag som jag gärna skulle vilja se i beredningens rapport.

Försvarsbeslutet 2020 var ett framsynt beslut. Redan då lades grunden till att Sverige ska försvaras tillsammans andra, och att vi ska kunna bidra till försvaret av våra grannländer. Vi har därför redan ett omfattande samarbete med våra grannländer, främst Finland. Vi deltar också sedan flera år i olika Natoövningar. Interoperabilitet, det vill säga att kunna samverka med andra länders förband, blev också ett krav. Natoanslutningen är därför inte en revolutionerande förändring som ställer alla tidigare beslut på huvudet. Snarare institutionaliserar vårt medlemskap att Sverige försvaras tillsammans med andra och tydliggör att försvaret av Sverige nu börjar vid Natos yttre gräns. Något som illustreras tydligast på Nordkalotten och vid Baltikums östgräns. Två sårbara landgränser, där det kommer krävas omfattande insatser av alliansen för att avvärja ett eventuellt ryskt angrepp.

Natos i alla avseenden största militära problem i regionen, och Europa, är alliansens generella brist på markstridskrafter, och de tidsförhållanden och transporttekniska utmaningar som det innebär att föra hit sådana, framför allt då från USA och Kanada. Det rör sig om någon månad, kanske några månader, innan vi kan räkna med att de kan vara i vårt närområde i någon större omfattning.

Den typ av förstärkningar som snabbast kan nå det nordiska området är flygstridskrafter. De kan spela en viktig roll för att i tidiga skeden möta angrepp mot såväl Finland som de baltiska staterna, men kommer inte ensamma kunna hejda ett angrepp på marken.

Sveriges bidrag till alliansens möjligheter att avskräcka Ryssland från angrepp mot någon alliansmedlem i regionen berör därför främst två förmågor:

 

-            att generera förband som tidigt kan agera främst på Nordkalotten och i Baltikum för att skapa tid för andra länder att föra förstärkningar till regionen, innan Ryssland vunnit avgörande framgångar,

 

-            att utgöra ett nav och uppmarschområde genom vilket förstärkningar och förnödenheter kan föras till Finland och Baltikum, samt att skapa förutsättningar för utländska främst flyg-, men också marinstridskrafter att basera i Sverige.

 

Förutom att konstatera vilka uppgifter som kan vara aktuella och vilka förmågor som krävs för att lösa uppgifterna finns ytterligare en utomordentligt viktig faktor som måste tas med när vi talar om Försvarsmaktens utveckling: hur lång tid har vi på oss för att skapa dessa förmågor? Såväl Tysklands, Estlands som Danmarks försvarsministrar har gjort bedömningen att det kan ta i storleksordningen fem år för Ryssland, efter ett avslutat krig i Ukraina, att återskapa en krigsmakt som skulle kunna hota andra grannländer, exempelvis de baltiska staterna.  

Den generella slutsatsen, som knappast borde väcka någon debatt, borde därför vara att inriktningen i det kommande försvarsbeslutet ska vara att genomföra det som redan beslutades i Försvarsbeslutet 2020, och där möjligt skynda på genomförandet. Frågan är snarare vad den sedan 2020 försämrade säkerhetspolitiska situationen, Natoanslutningen och att vi sedan 2022 har ett pågående storkrig i Europa, ställer för nya krav. Nedan pekar jag på några av de åtgärder jag anser bör vidtas.

 

Försvarsgrenarna

Om vi börjar med Armén. Försvarsbeslutet 2020 innebar att armén år 2030 skulle bestå av tre allsidigt användbara brigader plus en halv brigad för försvaret av Stockholm och en bataljonsstridsgrupp på Gotland. Därutöver skulle det finnas ett antal fristående skyttebataljoner, två luftvärnsbataljoner, ingenjör och ledningsförband mm. Den målsättningen har spruckit. Planen kommer inte kunna förverkligas utan ganska stora ekonomiska tillskott. Sverige har skänkt materiel till Ukraina för över 20 miljarder kronor, materiel som var planerad att ingå i svenska förband, den måste återanskaffas. Det kommer kosta stora summor, långt mer än det tidigare anskaffningsvärdet då priserna på försvarsmateriel ökat dramatiskt de senaste två åren. Men det krävs även förbättrade beslutsprocesser. Exempelvis angavs i försvarsbeslutet 2020 att Dalregementet skulle återupprättas. Fortfarande, tre år senare, har inga byggnationer påbörjats, bland annat beroende på utredningar om markbeskaffenhet och miljöpåverkan. Problemen i Falun är inte unika.

Vad bör då göras, förutom det generella behovet att genomföra det som redan är beslutat och skynda på genomförandet?

När det gäller markstridsförband bör vi inrikta oss på att, tillsammans med våra grannar, täcka det den tidslucka som finns, mellan ett eventuellt ryskt angrepp på något land i regionen, till det att förstärkningar från främst USA och Kanada skulle kunna anlända. Det vill säga några månader.

Ser vi till vad ”fronstaterna”, Finland och de baltiska länderna, kan förväntas bidra med, inklusive de förband från andra allierade stater som finns där permanent, skulle en insats av i storleksordningen två svenska brigader i vardera riktningen vara ett viktigt tillskott. Eventuellt tillräckligt stort för att vara tungan på vågen för att hindra Ryssland att vinna avgörande framgångar, innan ytterligare förstärkningar hinner anlända. Här är det inte bara en fråga om vilken effekt förbanden kan utveckla när angreppet är ett faktum. Existensen av förband vilka är förberedda att sättas in i ett visst område påverkar också en presumtiv angripares riskkalkyl. Blir risken att misslyckas för stor om han måste ta med dessa eventuella förstärkningar i sina beräkningar? Det vill säga, bara det att på ett trovärdigt sätt förbereda en insats kan bidra till ökad avskräckning, och därmed förhindra ett angrepp.

För att skapa ett trovärdigt sådant koncept saknas i det förra försvarsbeslutet en av de två svenska brigader som borde kunna uppträda på Nordkalotten, främst då i norra Finland. Dock, förutsättningarna för att sätta upp en brigad med förmåga att verka under de speciella klimat- och terrängförhållanden som råder där, grundlades redan i det förra försvarsbeslutet genom att garnisonerna i Östersund och Sollefteå återupprättades. Här öppnas också möjligheten att återskapa en förbandstyp som fanns tidigare, Norrlandsbrigad. Ett allsidigt anfallsförband som hade speciellt god förmåga att uppträda i vägfattig terräng under kärva klimatförhållanden. En förbandstyp som skulle vara ett mycket värdefullt komplement till den mekaniserade brigad som sätts upp av I19 i Boden, och till de finska och norska förband som också kommer uppträda i området.

Ser vi till alla brigader skulle vi då få en bild där den nybildade norrlandsbrigaden och brigaden från I 19 i Boden skulle öronmärkas för insatser på Nordkalotten och brigaderna som sätts upp av P 4 i Skövde och P 7 på Revinge inriktades mot insatser i Baltikum. Dessutom, den nuvarande planeringen att vi i fredstid, på rotationsbasis, ska ha en bataljon stationerad i Lettland kommer antagligen vara mycket svår att förverkliga om det bara är P 7-brigaden som ska ansvara för den uppgiften. Det talar också för att de två sydliga mekaniserade brigaderna bör ha fokus på Baltikum och hantera den uppgiften såväl i fred som krig. Här kan det finnas skäl att avfärda argumentet att förstärkningar från Sverige bara har en begränsad betydelse, det är den tysk-polska kåren, Multinational Corps Northeast (MNCNE), som ska vara den som, via det så kallade Suwalkigapet, ska stå för de tidiga förstärkningarna till Baltikum. Det är en mycket osäker planeringsförutsättning. Att i ett krigsfall slå sig genom det endast 60 kilometer breda Suwalkigapet mellan Kalingrad och Belarus, vilket Ryssland kommer göra sitt bästa för att täppa till som en första åtgärd vid ett krig i Östersjöområdet, kommer antagligen bli en både tids- och resurskrävande affär. Sannolikt en avsevärt mer långdragen operation än den tid det tar att föra förstärkningar över Östersjön, genom luften och via havet.

Förutom att det är bråttom att genomföra organiseringen av stridsgruppen på Gotland, det kan knappast vänta till 2030, så finns det skäl att se över den tänkta förbandsstrukturen. En reducerad mekaniserad bataljon, plus en mindre luftvärnsenhet och ett artillerikompani är inte mycket. Rysslands klart uttalade ambition att inkorporera tidigare delar av sitt imperium innebär ett mycket påtagligt hot mot Baltikum. Behovet för alliansen av att kunna förstärka Baltikum har därmed blivit än mer uppenbart. Ryssland skulle därifrån med långräckviddiga vapensystem kunna skydda militära operationer mot Baltikum, främst genom att försvåra för Natoförstärkningar att nå Baltikum. Ön har blivit en sockerbit för Ryssland.

Genom att ett angrepp mot ön mycket sannolikt skulle vara det första (plus spärra Suwalkigapet) som sker kopplat till en rysk militär operation i Baltikum så kommer det inte finnas mycket förvarning för att vi själva, eller allierade, ska hinna föra dit förstärkningar. Det talar för att den mekaniserade bataljonen på ön bör vara en avsevärt förstärkt mekaniserad bataljon när det gäller markstridsförmåga, inte en reducerad sådan, och att luftvärnet på ön bör vara det bästa vi har, Patriot. Hur krasst det än låter, det är avsevärt viktigare att försvara Gotland än att skydda någon anläggning eller ort på fastlandet. I det ena fallet kan det innebära att alliansen inte lyckas försvara en eller flera sina medlemmar, medan det andra fallet visserligen innebär att viktig svensk infrastruktur eller materiel på fastlandet kanske förstörs - tråkigt. Men det är sannolikt ett mycket måttligt problem jämfört med att Nato skulle behöva försöka återerövra hela eller delar av Baltikum. Eller i värsta fall konstatera att alliansen saknade förmågan att skydda sina medlemmar, med oöverskådliga följder för alliansens trovärdighet och sammanhållning.

 Kopplat till Sveriges roll som ett nav i regionen för transporter och basering så uppstår ett stort behov av bland annat luftvärns- och förbindelseförband vilka ska verka på svenskt territorium för att skydda och återställa vital infrastruktur. Här bör man exempelvis ha i minnet att det är tio älvar som ska passeras på sträckan Mälardalen till Luleå. Antalet förbindelser över varje älv är inte stort. När det gäller järnvägsbroar är det i de flesta fall bara två. Här finns en klar svaghet när det gäller möjligheterna att transportera mekaniserade förband och stora förnödenhetsmängder från Mellansverige till Norrland. Förbindelserna måste skyddas och det måste finnas en hög beredskap att reparera eller ersätta skadade broar.

Marinens roll är redan nu, och kommer i framtiden än mer vara, att säkerställa fungerande sjöförbindelser i Östersjön och i Västerhavet. Det är en förutsättning för såväl svenska som andra länders förstärkningstransporter till Baltikum och Finland. Sjötransporter över Östersjön är också avgörande för Finlands och de baltiska ländernas försörjning. Varken antalet fartyg i flottan eller deras förmåga är idag tillräcklig för att lösa det omfattande behovet av sjöfartskydd.

Alla idag tillgängliga ytstridsfartyg: fem av Visby-, två av Stockholms- och två av Gävleklass bör därför renoveras och modifieras så långt möjligt. För Visby-klassen är det redan beslutat att de ska utrustas med kvalificerade luftvärnsrobotar. Alla fartyg bör hållas i tjänst så länge som möjligt då ledtiden för anskaffning av nya fartyg är lång, 5-6 år, och det annars skulle ta för lång tid att öka antalet fartyg i Flottan. Införandet av de planerade fartygen av Luleå-klass bör om möjligt påskyndas. De kommer med sina kvalificerade luftvärns- och ubåtsjaktsystem vara ett avgörande tillskott när det gäller Marinens förmåga till sjöfartsskydd. Möjligheterna att ytterligare öka antalet fartyg i närtid bör undersökas, då främst genom köp av färdigutvecklade fartyg från utlandet.  

Marinens minröjningsförmåga måste utvecklas genom införande av ny teknik och att fler fartyg för denna uppgift tillförs.  Det är en förutsättning för att hålla hamnar och leder öppna, vilket i sin tur är en förutsättning för att Sverige ska fungera som det nav för Natoförstärkningar och logistiktransporter som kommer vara en av våra roller i Nato.

Försvaret av Åland är av geografiska skäl i praktiken ett gemensamt svensk-finskt problem. Med hänsyn till ögruppens stora betydelse för att hålla en angripare utanför Bottenhavet (sjöförbindelserna till Finland får inte bli avbrutna) bör Sverige redan från början ha hög beredskap för att delta i försvaret av Åland.  Det talar för att det bör sättas upp en tredje amfibiebataljon, utöver dagens två, med förstahandsuppgift att bidra till försvaret av Åland.

Den stora, och ökande, betydelsen av olika kablar och rörledningar på havsbotten talar för att Marinen bör ges förmågan att övervaka och skydda dessa, något som kommer kräva nya kompetenser och ny teknik.

Sverige är det land med kanske bäst kännedom om Östersjöns hydrografi, och med en redan idag i många stycken högkvalificerad marin. Dessutom har Sverige som den störste strandägaren i Östersjön bäst förutsättningar av alla strandstater att skapa goda baseringsmöjligheter för egna såväl som allierade marinförband. Den svenska skärgården är där en stor tillgång.  Sverige bör därför erbjuda sig att vara värd för ett Nato ”Östersjökommando”.

Flygvapnet kommer antagligen vara den försvarsgren som kommer bli tätast integrerad i Natos operativa ledningssystem, och också samverka närmast med olika Natofunktioner. Mycket kommer att vara en fråga om att bli del av olika alliansgemensamma tekniska system och funktioner. Det kommer visserligen vara kostsamma åtgärder, men de kommer bidra till att ett plus ett blir mer än två när flygoperationerna kan samordnas i en Natokontext. Ur rysk synvinkel kommer det bland annat innebära att man i det nordiska området kommer tvingas möta samordnade insatser från alla de fyra nordiska flygvapnen, en gemensam styrka som motsvarar brittiska Royal Air Force eller tyska Luftwaffe.

För närvarande pågår leverans av den senaste versionen av JAS 39 Gripen. Vad Sverige kommer behöva därefter är inte klart. I väntan på svaren från den utredning som tittar på vårt framtida luftförsvar, och som ska rapportera 2027, bör medel reserveras för att kunna påbörja mer praktiskt inriktade åtgärder, som fördjupade studier, projektering och försök. Åtgärder som kommer att behöva göras oberoende om vi själva avser att utveckla flygplan i framtiden, ingå i ett något större samarbetsprojekt eller köpa något färdigt utländskt flygplan.

Antalet flygbasbataljoner bör utökas för att möjliggöra ökad spridning av våra flygstridskrafter och därmed öka deras överlevnadsmöjligheter på marken, men också för att skapa en större flexibilitet vad avser basering av egna och allierade flygstridskrafter. Likaså bör vissa flygbaser, och civila flygfält, utvecklas för att snabbt kunna ta emot omfattande militära logistiktransporter med allt vad det kräver av fortifikatoriska förberedelser, skydd, lasthanteringssystem mm. 

Det beslutade införandet av det flygande radar- och stridsledningssystemet S106 (GlobalEye) i det svenska flygvapnet kommer visserligen innebära en viss överlappning med Natos AWACS men också tillföra unika förmågor. Även Polen har beslutat att anskaffa denna typ av system. Här bör möjligheterna att skapa en gemensam nordisk flygande stridslednings- och spaningsfunktion, genom att anskaffa ytterligare några flygplan av den här typen, undersökas som ett tänkbart gemensamt nordiskt projekt. Förutom att det skapar en ökad redundans i regionen så skulle det utgöra en viss gardering för en situation där USA i framtiden kanske inte kan eller vill avdela omfattande resurser till det nordiska-baltiska området.

Andra frågor

Anskaffningen av det förhållandevis långräckviddiga luftvärnssystemet Patriot, och samordningen inom Nato, bland annat projekten, Integrated Air and Missile Defence (IAMD) och Sky Shield, gör att det finns skäl att överväga om den typen av luftvärn inte borde utgöra en del av Flygvapnet. Systemet bekämpar till del samma typer av mål som jaktflyg, något som kräver en omfattande samordning med egen och allierades flygverksamhet, inte minst för att undvika vådabekämpning. Det förbandsbundna luftvärnet, som främst är avsett för markstridsförbandens självskydd bör däremot kvarstå som en del av armén (för amfibieförbandens del ingå i Marinen) då systemens uppträdande och användning är helt beroende av markförbandens verksamhet på stridsfältet. Denna uppdelning vore för övrigt inte ny, det var så förra gången Sverige hade långräckviddigt luftvärn, Rb 68 Bloodhound.

Sveriges roll som baseringsområde för allierade stridskrafter och att vara ett nav för Nato transporter och logistik kommer ställa mycket höga krav på samordning av olika territoriellt bundna verksamheter, i såväl fred som krig. Bland annat kommer det innebära planläggning för och ledning av: kvalificerade territorialförsvarsförband, hemvärn, förbindelsebataljoner, värdlandsstöd, militär transportsamordning över hela landet, logistik, territoriellt luftvärn samt samverkan med civila myndigheter avseende sjukvård, utrymning mm. Det i kombination med att den operativa ledningen av våra stridskrafter i huvudsak kommer utföras av multinationella Natostaber talar för att den territoriella ledningen på svenskt territorium bör ses över. De operativa Natostaberna bör dessutom bara ha en samtalspartner i Sverige. Här bör till delar den territoriella ledningsstruktur som fanns under kalla kriget återskapas. När det gäller central nivå, Högkvarteret, kanske territoriell ledning ska vara Operationsledningens framtida huvuduppgift, nu när operativ ledning till stor del blir ett Natoansvar.

Dagens system för officersutbildning och bemanning av staber och förband är inte utformat för Försvarsmaktens nuvarande och framtida uppgifter: att kunna planera och leda storskaligt konventionell stridsverksamhet. Nuvarande system skapades när det så kallade insatsförsvaret (avsett för mindre insatser utomlands) infördes med det därmed begränsade behovet av att ha en officerskår med kompetens att kunna planera och genomföra storskaliga, komplexa, militära operationer. Bland annat avskaffades den i tidigare officersutbildning systematiska och målinriktade utbildningen i taktik och krigsstabstjänst på brigad- och divisionsnivå. De två ämnen som var grundstenarna i den högre officersutbildningen under kalla kriget. Förmågor som åter är oundgängliga i såväl i nationella som internationella sammanhang.  Likaså försvann kravet att officerare skulle vara direkt krigsplaceringsbara direkt efter genomförda nivåhöjande utbildningar, något som i praktiken minskar den tid som en officer kan utnyttjas i ”skarp” tjänst under sin karriär. Även den tidigare obligatoriska växlingen mellan förbands- och stabstjänst för att få bli befordrad till högre grader (överstelöjtnant och högre) urholkades, med allvarliga konsekvenser för den nödvändiga bredden i officerarnas kompetens. Dessa brister kommer inte kunna avhjälpas inom nuvarande officersutbildnings-/utvecklingssystem. En utredning med uppgift att se över officersförsörjningssystemet bör snarast tillsättas.

Ekonomi

Ovanstående inriktning måste, trots den ökade ambitionen i förhållande till försvarsbeslutet 2020, betraktas som tämligen blygsam i beaktande av omvärldssituationen. I år avdelar Estland 3 % och Polen 4 % av BNP till försvarsändamål, jämfört med Sveriges 2 % (enligt Natos beräkningsmodell). Det går knappast att skylla på att de är ”frontstater” och därmed löper större risk att bli angripna än Sverige, vi är nu med i samma allians, angrips de så är även vi med i kriget. Men i gengäld så utgör deras, och alliansens i övrigt, försvarsansträngningar en väsentlig del av försvaret av Sverige. Här uppstår den moraliska frågan varför dessa, jämfört med Sverige tämligen fattiga länder, relativt sett ska bidra avsevärt mer till vårt gemensamma försvar än vad vi gör? Våra hotbedömningar är dessutom väldigt lika.

Att genomföra det som beslutades i Försvarsbeslutet 2020, och de ambitionshöjningar som nu behövs, kommer kräva avsevärt ökade anslag. Om det rör sig om en anslagsnivå på 2,9 % eller 3,2 % av BNP är omöjligt att ange i nuläget. Endast Försvarsmakten och Försvarets Materielverk kan i detalj redovisa hur de olika förslagen kan och bör utformas avseende personalinnehåll, materiel mm, och är därmed de som måste ges uppgiften att göra mer detaljerade kostnadsberäkningar.

Detta får dock inte hindra Försvarsberedningen att tydligt peka på de förmågor som beredningen bedömer är nödvändiga för att bygga ett försvar som kan ge ett positivt bidrag till Natos avskräckningsförmåga i regionen, och om så skulle krävas också avvärja ett ryskt angrepp.

Utöver bedömningen av vad som krävs ekonomiskt på längre sikt bör ett ”startbidrag”, vid sidan om ordinarie försvars(stats)budget, på i storleksordningen 100 miljarder kronor övervägas för att omedelbart kunna påbörja återanskaffning av sådan materiel som skänkts till Ukraina samt anskaffning av sådant som det råder akut brist på, till exempel olika typer av ammunition och reservdelar. Och inte minst sådana basala ting som uniformer, kroppsskydd och personliga eldhandvapen för den enskilde soldaten. Det krävs även stora summor för att i en del fall beta av långa reparationsköer.

Behovet att snabbt anskaffa stora mängder materiel innebär, bland mycket annat, att vi måste frigöra oss från vissa invanda sätt att tänka. Till exempel att vi tänker i ekonomiskt optimala omsättningscykler och att vi alltför mycket fokuserar på det långsiktiga. Det senare har vi ibland kallat medveten risktagning. Idag känns det argumentet måttligt gångbart. Snarare bör vi tänka som man gjorde vid upprustningen under beredskapsåren 1939-1945: det är bråttom, materielen kan behöva komma till användning, vi får acceptera att det kostar mycket ”up front” och att vi skapar ”omsättningspucklar” när mycket materiel som blir gammal samtidigt ska omsättas någon gång i framtiden. 

Slutligen, trots de stora behov som vi själva har, stödet till Ukraina får inte minskas, tvärtom, det bör öka. Skulle Ryssland inkassera vinster, stora men även små, med sitt anfallskrig mot Ukraina ökar risken för ryska militära äventyrligheter också i vårt närområde, och därmed behovet av dramatiskt större svenska försvarssatsningar än vad som skissats här.

                                                                                  *****

lördag 13 januari 2024

Bokrecension: Svensk pansarhistoria Pionjärtiden 1918-1936

Recensionen är också publicerad i Militärhistorisk Tidskrift vilken ges ut av Kungl Krigsvetenskapsakademien och Försvarshögskolan gemensamt (väldigt läsvärd för övrigt)

Svensk pansarhistoria Pionjärtiden 1918-1936

Författare

Christer Badstöe

Tommy Nilsson

Thorleif Olsson

Kjell Svensson

Måns Thuresson

Förlag/Utgivare

Svensk Pansarhistorisk Förening

Milipress AB

 

Åter ser vi bilder och filmsekvenser med stridsvagnar som framrycker över fält och ger eld mot olika mål eller där de står som utbrända vrak i något vägskäl. Den här gången i Ukraina. Visserligen ser stridsvagnarna annorlunda ut än 1916 då de för första gången uppträdde på slagfältet, men det vi ser skulle lika gärna kunna illustrera situationer från nästan vilket krig som helst sedan dess och fram till våra dagar. Stridsvagnen har sedan sin tillkomst varit ett regelmässigt, ofta dominerande, inslag i markstriden.

Att det skulle bli så var inte på något vis självklart. Ett tal av fältmarskalken Douglas Haig, brittisk högste befälhavare på Västfronten 1915-1918, som han höll strax efter första världskriget refererades av tidningen The Times enligt föjande  ”He was all for using aeroplanes and tanks, but they were only accesories to the man and the horse”.

De som såg en mer framträdande, kanske avgörande, roll för stridsvagnen hade en lång en lång och krokig väg att vandra innan de lyckades övertyga sin omgivning om potentialen i det nya vapensystemet. Boken Pionjärtiden 1918-1936 är en fascinerande och mycket väldokumenterad berättelse om stridsvagnens väg in i den svenska armén. Det ska på en gång sägas att boken inte bara är läsning för ”pansarnördar”. Genom att den beskriver såväl de svenska stridsvagnarnas tekniska utveckling, deras plats i organisationen och taktiska användning, och inte minst de människor som var delaktiga i en process där enskilda initiativ ofta var avgörande, gör boken till intressant läsning för både pansarexperten och även den militärhistoriskt intresserade lekmannen.

Som så ofta i militära organisationer fanns det ett tidigt intresse för nymodigheter, medan ett införande på större bredd dröjde. Redan 1919 skrev chefen för generalstaben, generallöjtnant K.G. Bildt till Kungl. Majt. att han önskade att anskaffa en ”engelsk s.k. tank” för utprovning.  Nu blev det inte riktigt så. Den första vagnen som kom till Sverige var en fransk stridsvagn av typen Renault FT, inte den tyska LK II, som varit den vedertagna sanningen. En av de myter författarna lyckats vederlägga genom att studera tidigare oanvänt källmaterial.

Som ett litet kuriosa, dåtidens processer behöver inte skämmas för sig jämfört med dagens när det gäller snabbhet i att anskaffa ny materiel för utvärdering inför eventuell anskaffning. Den 11. januari 1921 beviljade riksdagen pengar för anskaffning av stridsvagnsmateriel. Den 22. januari skickade Arméförvaltningen brev till militärattachéerna i bland annat London, Berlin och Paris där de ombads undersöka möjligheterna att köpa stridsvagnar. Attachén i Paris meddelar den 22. februari att Frankrike sannolikt är berett att sälja en vagn med ammunition och andra tillbehör. Den 21. juni avgår leveransen från Rouen och Sveriges första stridsvagn anländer till 17. juli till Stadsgården i Stockholm.  Processen i Tyskland var obetydligt långsammare. De första delarna, som skulle monteras ihop i Sverige, till de tyska vagnar som i Sverige med tiden blev Stridsvagn fm/21 anlände i september samma år. Som det verkar av korrespondensen tycks det inte ha förekommit några mer omfattande underhandskontakter med till exempel potentiella leverantörer före den 22. januari. 

Beskrivningen av försöken med de första fem tillgängliga vagnarna, både i form av dagboksanteckningar, försöksprogram, avdelad personal och materiel leder onekligen till tanken ”där hade jag velat vara med”.  Styrningen från högre chefer och förvaltning till major Bertil af Burén som var försöksledare var i stort sett ”Här har du grejorna (fem vagnar), du disponerar fyra officerare, tre underofficerare och ett trettiotal soldater. Du har två månader på dig”. Rapporten efter försöken är imponerande i sin bredd av frågor som behandlas, såväl tekniska som taktiska, och i sina förslag. Efterhand genomfördes också försök där vagnarna deltog i fälttjänstövningar (civilt språkbruk ”manöver). Beskrivningarna från dessa övningar ger ofta en intressant tidsbild och kan även vara dråpliga. Vid en fälttjänstövning i Skåne 1923 greps den skyttetrupp som angreps av stridsvagnarna av panik och en underofficer drar i förtvivlan sin sabel för att värja sig mot de anfallande stridsvagnarna. Kapten Gösta Hahr beskriver senare episoden i en artikel i Göta Livgardes kamrattidning.

Det omfattande avsnittet om hur Strv fm/21 bidrog till kunskaps- och taktikutveckling under 20-talet innehåller ett unikt bildmaterial från den då enda svenska stridsvagnsbataljonen, utrustad med blygsamma tio stycken vagnar. Bilderna visar verksamhet i vintermiljö, överskeppningar, materieltjänst, uniformer framtagna speciellt för stridsvagnstjänst, människorna som var med – framställningen blir levande.

Dock, ganska snart blev det uppenbart att de tidiga och primitiva stridsvagnar som inköpts omedelbart efter första världskriget måste ersättas. Början på 1930-talet innebar därför en period som kan beskrivas som experimentens tid. Beskrivningen av utvecklingen och utprovningen av olika prototyper, utländska som svenska, är också en fascinerande berättelse om svensk industrihistoria. Företag som Landsverk och Bofors visar där på en imponerande innovationsförmåga. Bara för att nämna en unik teknisk lösning som utvecklades i Sverige. Landsverks modell L-60 från 1935 var den första stridsvagnen i världen att använda torsionsfjärdring. Ett fjädringssystem som sedan användes hos de tyska stridsvagnstyperna Tiger och Panter, den ryska T 54 och dagens Leopard 2.  Här beskrivs också den koppling som bland annat Landsverk hade till tysk stridsvagnsutveckling under en period där Tyskland enligt Versailles-fördraget var förbjudet att inneha stridsvagnar.  

Den globala ekonomiska krisen under början av 1930-talet innebar att det inte skedde någon anskaffning av nya stridsvagnar under den perioden. Trots magra budgetar fortsatte man dock med att pröva olika prototyper, svenska som utländska. Även beredskapsaspekten, krigstillverkning av stridsvagnar i Sverige, var med som en parameter vid utvärdering av olika koncept. Något som onekligen leder till reflektioner om dagens diskussion om önskvärdheten av att ha inhemsk produktion av viss krigsmateriel, och vår förmåga att lära av historien.

Försvarsbeslutet 1936 var olyckligt för stridsvagnvapnets utveckling. En fungerande organisation, där omfattande kompetens som hade byggts upp under lång tid slogs sönder genom beslutet att lägga ned Göta Livgarde. Som för övrigt lades ned hösten 1939 strax efter andra världskrigets utbrott.

Förutom värdet av den kunskap som skapats genom det mycket omfattande arbete som författarna lagt ned på att söka och hitta nya källor och tidigare inte publicerade fotografier ger boken en lättillgänglig helhetsbild av stridsvagnsvapnets utveckling i Sverige under dess först tjugo år. Det utan att den vetenskapliga kvalitén eftersatts. Ett trevligt grepp, men som sällan förekommer i böcker av den här arten, är att man också lagt vikt vid att presentera de personer som spelade viktiga roller vid stridsvagnens införande och användning i den svenska armén under denna tid. Boken har också utförliga källhänvisningar och ett omfattande personregister. Ett extra plus är att det i slutet av boken finns förklaringar av olika militära fackuttryck, uttryck som av nödvändighet måste förekomma i en bok som denna. Men även där har författarna på ett bra sätt lyckats balansera texten på ett sätt som gör att den är lättläst även för en lekman.

Som det framgår av flera bilder, och även i texten var det stridsvagnsbesättningar som var först i Sverige med att använda basker, då i form av stridsvagnsmössa m/30. Den diskussion som nyligen förts på sociala media, bland annat Twitter, i den frågan kan därmed anses vara avslutad.

Sammantaget, en väl läsvärd bok.

Det är glädjande att författarna avslutningsvis flaggar upp för en eventuell uppföljare; Beredskapstiden 1939 -45.

För den som efter att ha läst boken vill se och känna på de svenska pansartruppernas utveckling fysiskt, inte bara söka information i form av bilder och text, kan ett besök på Sveriges stridsfordonsmuseum Arsenalen i Strängnäs rekommenderas.

                                                                 *****

Karlis Neretnieks, generalmajor, tidigare rektor för FHS, chef MekB 18 mm

Vad om Ukraina skulle förlora kriget mot Ryssland

 

Inlägget har tidigare publicerats på KKrVa blogg (2023-12-18) och i en något förkortad form i SvD (2024-01-14)

De senaste veckorna har det pågått en diskussion om att Ryssland eventuellt skulle kunna vinna sitt angreppskrig mot Ukraina. ISW (Institute for the Study of War) har genom att lägga upp kartbilder med bland annat roboträckvidder (The High Price of Losing Ukraine) försökt klargöra för västliga beslutsfattare vilka följderna skulle bli. Nedan redovisar jag min syn rörande konsekvenserna inom tre specifika områden, i det fall Ryssland skulle lyckas besegra Ukraina: rysk självbild och krigföringspotential samt militära operativa konsekvenser. Slutsatsen är mer än tydlig; det är obegripligt, gränsande till självmordsbeteende, att västliga politiker kan överväga, eller av partitaktiska skäl hamna i, en politik som skulle kunna leda till att Ryssland ges ens hypotetiska möjligheter att lyckas med sitt anfall mot Ukraina.

 

Begreppet ”väst” som används i texten ska ses som ett grovt samlingsbegrepp för den europeiska och nordamerikanska kultursfären och de värderingar som präglar dess politiska system.

 

Rysk självbild och synen på väst

Ur rysk synvinkel, både hos den politiska eliten som hos stora delar av befolkningen, skulle ett vunnet krig sannolikt styrka uppfattningen att militärt våld fungerar som ett medel för att ta tillbaka landområden som man anser sig orättvist ha förlorat. Krig är därmed ett berättigat och användbart instrument för att återställa Rysslands rättmätiga gränser, vilka de nu är: Sovjetunionens, Tsarrysslands eller något annat, beroende på den för ögonblicket styrande regimens tolkning. Detta skulle innebära skrämmande perspektiv för de baltiska staterna, Belarus och Moldavien, men också för länder som Georgien och Armenien i Kaukasus. Även Finland skulle ha goda skäl att överväga hur långt Rysslands ambitioner kan tänkas sträcka sig. Länderna i Centralasien skulle hamna i ett besvärligt dilemma i valet mellan att eventuellt försöka hantera ryska imperieambitioner på egen hand eller närma sig Kina.

 

Den i ganska breda kretsar i Ryssland rådande uppfattningen att väst är degenererat och styrs av konflikträdda politiker vilka inte kommer stå upp mot Ryssland kommer att befästas.

Sammantaget, risken för en än mer aggressiv rysk utrikes- och säkerhetspolitik, där militära maktmedel är en avgörande komponent, kommer att öka.

 

Det är heller inte omöjligt att ryska framgångar i Ukraina, kopplat till ett lamt västligt agerande, kan leda till att även Kina uppfattar sig ha fått ökad handlingsfrihet, till exempel rörande Taiwan och för att med vapenmakt hävda sina intressen i Sydkinesiska sjön. Dessutom, vad innebär det för västs image och trovärdighet som samarbetspartner i resten av världen i en tid när såväl ekonomiskt som militärt samarbete spelar en allt större roll?

 

Rysk militär potential

Ett ockuperat Ukraina, om än med en till stor del mot Ryssland fientligt stämd befolkning, kommer leda till att rysk militär potential kommer att öka rejält. Att få tillgång till ytterligare cirka 35 miljoner (innevånare i Ukraina 2024) människor innebär potentiellt cirka två miljoner fler ”ryska” soldater. Med ryska metoder för utskrivning, inriktad mot ”icke ryssar”, och genomförd med brutala medel, så kommer det vara många ukrainare som kommer tvingas att slåss för Ryssland i ett framtida krig.

 

Ukraina är relativt industrialiserat, fabrikerna kommer inte att försvinna vid en ockupation. Kompetensen att producera krigsmateriel är tämligen hög. Arvet från tidigare när det gäller att tillverka flygmotorer, flygplan, robotar finns till del kvar, men även nya viktiga sektorer har tillkommit, bland annat produktion av drönare. Kapaciteten för att producera ammunition har på senare tid också ökat drastiskt. I händelse av en ockupation kommer fabrikerna övergå till att producera materiel för den ryska krigsmakten. Det är verklighetsfrämmande att tro att produktionen skulle upphöra på grund av strejker eller sabotage. Det är bara fromma förhoppningar av sådana som inte själva riskerar, eller har upplevt, hänsynslös repression. Erfarenheterna från andra världskriget är tydliga. Industrin i ockuperade länder fortsatte att producera sådana produkter som Nazityskland behövde. Människorna behövde en utkomst av något slag. Andra tvingades att arbeta under hot, mot dem själva eller deras familjer. Det kommer inte vara annorlunda här.

 

Militära konsekvenser

I det fall Ukraina skulle inkorporeras i Ryssland så kommer det ryska behovet av att ha en stark gard i söder att försvinna vid ett angrepp mot exempelvis Baltikum och eller Finland. Mer resurser kommer att kunna avdelas i den riktning man väljer att agera. Ryssland kommer dessutom totalt sett också disponera större resurser än vad väst hittills har haft skäl att planera för.

 

Nato kommer behöva höja garden i de flesta riktningar: Svarta havsområdet, Östersjön, Baltikum, Nordkalotten, Östeuropa generellt, Sverige och Finland. Om det inte genomförs en mycket kraftig upprustning kommer alliansen, relativt sett, vara svagare på varje plats där man kan komma behöva möta ett ryskt angrepp.

 

Förutom att styrkeförhållandena generellt kommer påverkas till Natos nackdel så kommer även de ryska praktiska krigföringsmöjligheterna att förbättras. Logistikorganisationen kommer att bli robustare genom att antalet användbara järnvägslinjer och landsvägar i öst-västlig riktning blir fler. Antalet flygfält som kan disponeras, både för transporter och för spridning av stridsflygplan kommer att öka. Systemet med flodkanaler i Ukraina kommer att kunna utnyttjas för att öka redundansen i det ryska transportsystemet. Möjligheterna att ”sälja terräng” i en riktning för att kunna kraftsamla i en annan kommer att förbättras. Luftförsvarszonen över södra Ryssland och i Svarta havet kommer bli djupare och luftförsvaret därmed mera effektivt. Antalet garnisoner i södra Ryssland kommer kunna minskas och resurserna i stället koncentreras till andra mer prioriterade riktningar.  Något som ökar möjligheterna att påbörja angrepp överraskande på dessa platser. Behovet av att inför ett anfall genomföra omfattande och avslöjande truppförflyttningar kommer att minska.     

 

I den mån den estniska underrättelsechefens, överste Margo Grosbergs, hypotes från september i år stämmer så kommer det ta tre till fem år för Ryssland att återupprusta efter det att kriget i Ukraina är avslutat. Att det kan ske så snabbt beror bland annat på att den ryska industrin redan till stor del ställt om till krigsproduktion, till skillnad från västliga producenter av krigsmateriel.

 

Om medlemsländerna i Nato önskar parera en sådan utveckling, speciellt då om Rysslands militära potential skulle öka med resurser från ett ockuperat Ukraina, talar vi om mångåriga satsningar på kanske 5 % av BNP, sannolikt mer. Polen är redan på väg mot den nivån, medan länder som Tyskland, Holland, Danmark, Sverige med flera, ännu inte nått 2 %. När Sverige försökte rusta i kapp, för att möta händelseutvecklingen i början av andra världskriget satsades drygt 10 % av BNP på försvarsändamål. Det tog ändå mer än fem år att genomföra många av de åtgärder som beslutades 1941 och 1942. Sveriges och andras utgångsläge idag är inte bättre, snarare sämre. Den övervägande delen av Natos europeiska medlemmar saknar idag förmågan att föra krig i större skala. Antalet förband är för litet, förbanden och ledningsfunktionerna är dåligt övade för storskalig strid, tillgången på ammunition och andra förnödenheter är otillräcklig. Tidningen Der Spiegel angav i somras att tillgången på artilleriammunition i Tyskland skulle räcka för endast några dagars strid. De upprustningsplaner som finns i olika Natoländer är i de flesta fall inriktade mot att avhjälpa de allvarligaste bristerna till år 2030, eller senare. De baltiska länderna och Polen har högre ambitioner när det gäller att i närtid stärka sina försvarsmakter. Sannolikt är det inte av en tillfällighet. Det är också de länder som i förhållande till sina ekonomiska resurser ger mest stöd till Ukraina.

 

Den motståndare väst kommer ha att möta kommer vara en annan än den som legat till grund för nuvarande planering och rustningsåtgärder. Ryska förband, främst deras chefer, kommer ha en omfattande krigserfarenhet. Metoder kommer ha utvecklats för att möta moderna västliga system. Existerande materiel och egna metoder kommer ha förbättrats. Nya teknologier kommer att ha introducerats. Exempelvis har den ryska förmågan att störa en motståndares drönare och precisionsstyrda ammunition utvecklats drastiskt bara under det senaste året. Den ryska krigsmakten kommer helt enkelt ha blivit större och farligare.

 

Slutsatser

De potentiella följderna av en rysk seger i Ukraina skulle innebära att hoten mot länder som tidigare var delar av de tsarryska och sovjetiska imperierna skulle öka drastiskt. Något som skulle framtvinga, med dagens ögon sett, extrema rustningsbehov för att balansera det ökade ryska hotet. Det skulle gälla såväl de direkt hotade staterna som länder vilka på grund av sin geografiska belägenhet riskerar att bli indragna i en konflikt. Sverige är där ett tydligt exempel.

 

Sannolikt skulle även den globala stabiliteten påverkas genom att väst låtit en demokrati gå under i ett krig mot en auktoritär maktspelare. Framtida deklarationer om att väst står för, och är berett att försvara, en lag- och fördragsbunden internationell rättsordning, skulle klinga ihåliga.

 

Att säkerställa att Ukraina inte förlorar kriget är en mycket billig investering jämfört med de risker och kostnader som ett uteblivet stöd skulle leda till.

                                                                

                                                                 *****

 

Karlis Neretnieks, generalmajor, tidigare rektor för Försvarshögskolan,

ledamot av Kungl Krigsvetenskapsakademien

onsdag 8 november 2023

”Allt för krigsförbanden”

 

Inlägget är också publicerat på Kungl. Krigsvetenskapsakademiens blogg den 28 oktober 2023. 

Devisen ”Allt för krigsförbanden”[i] var ledstjärnan för den sannolikt mest genomgripande och förmågehöjande process som Försvarsmakten genomgick under Kalla kriget. Den var styrande för den reform som general Bengt Gustavsson, ÖB 1986–1994, genomdrev under namnet VI 90 (Verksamhetsidé 90). En reform som innebar att krigsförbanden kaderorganiserades[ii] och att krigsförbandscheferna gavs ansvaret för förbandens krigsduglighet och utveckling. Deras därmed ökade möjligheter att styra bemanning, utbildning och materielomsättning bidrog till en radikalt ökad krigsduglighet hos förbanden. De som främst berördes var brigadcheferna (motsv), men reformen fick följdeffekten att även bataljon- och kompanichefer blev djupt engagerade i sina förbands status och utveckling - mitt förband, mitt ansvar.  ”Men jag ska ju ha en Krigsbro 4 i mitt mobiliseringsförråd, borta, var är den? Jaså, utlånad till 6. kompaniet på grundutbildningsbataljonen, ok då vet jag var jag ska hämta den vid en beredskapshöjning”.[iii]

Skälet till att begreppet myntades, och fick ett så starkt genomslag, var främst den förändrade hotbilden, där det överraskande angreppet blev styrande. Något som krävde att förbanden måste kunna sättas in snabbt, utan tidskrävande förberedelser. Brister i den ekonomiska uppföljningen, komplicerad styrning av produktionen och otydliga ansvarsförhållanden med åtföljande brister i förbandens krigsduglighet underströk också behovet av en radikal reform.

Reformen genomfördes på förvånansvärt kort tid, ungefär tre år från det att tankarna presenterats till det att Riksdagen fattat beslut, och implementeringen påbörjats på stor bredd. Den grundläggande inriktningen gavs i ÖB programplan 89–92 som hade föregåtts av delutredningen FU 88 (Försvarsmaktsutredning 1988).

Var i bestod då förändringarna? Här några utdrag ur FU 88 som borde ge en känsla av andemeningen i reformen:[iv]

”Förutsättningen för en förändring i denna riktning är att krigsförbanden sätts i centrum för verksamheten. De måste vara grunden och utgångspunkten för försvarsmaktens organisation. Krigsförbandens beredskap och duglighet i vid bemärkelse skall därför vara det centrala för försvarsmaktens verksamhet i fred.”

”Ett viktigt syfte, utöver de tidigare nämnda, med en kaderorganiserad försvarsmakt är att stärka krigsförbandschefernas ställning. Om de skall kunna utöva sitt ansvar och tillgodogöra sig ökade befogenheter och resurser så krävs att de på alla nivåer återfinns där verksamheten bedrivs i fred. Inom armén måste av det skälet bl a brigadchefernas ställning och ansvar stärkas.”  

”Ändamålet med decentralisering och delegering är att, som en del av ledningsutvecklingen, skapa ett system där uppgifter och problem löses på, eller så nära som möjligt, den nivå där de föreligger. Ett sådant system ger stort utrymme för kreativitet och initiativ på alla nivåer.”

”Den som ger uppdragen måste klart formulera mål och ramar för verksamheten, men skall begränsa antalet styrande regler till det absolut nödvändiga. Inom dessa ramar har den som tar emot ett uppdrag frihet att själv välja metod, anpassa organisationen, samt att göra avvägningar och prioriteringar för att nå uppsatt mål.”

Hur radikal reformen var framgick inte bara av den nya inriktningen för hur produktionen skulle styras och organisationen utvecklas, utan att även budgeterings- och planeringssystemet, FPE, anpassades till det nya sättet att bedriva verksamheten i fred.

”Då kaderorganisationen införs måste FPE-systemets tillämpning anpassas till denna. Uppdragen ska ges i sk krigsförbandstermer dvs de skall ange den verksamhet i fred som krigsförbanden måste bedriva för att upprätthålla beredskap och krigsduglighet.”[v]

Parallellt med Försvarsmaktsutredning 1988 arbetade 1988 års parlamentariska försvarskommitté (kan jämföras med dagens försvarsberedning) med att se över bl a Försvarsmaktens framtida volym och struktur. Kommittén tog fasta på ÖB förslag om att ge krigsförbandscheferna ett större ansvar i fredsproduktionen. Man utvidgade även analysen av det existerande ledningssystemets brister till fler faktorer än de vilka ÖB programplan angav.  

”Överbefälhavaren har i FU 88 föreslagit en genomgripande förändring av produktionsledningen, där chefer för högre krigsförband redan i fred ges ett stort och entydigt ansvar för den verksamhet som bedrivs för att upprätthålla förbandens beredskap och krigsduglighet.”

”En väsentlig förklaring till bristerna i försvarsplaneringen torde stå att finna i sådana organisationssociologiska faktorer som har att göra med parternas agerande. Det planeringssystem som försvaret har idag skapades i den rationalistiska och delvis mekanistiska anda som präglade 60-talet. Att förstå och ta hänsyn till också de organisationssociologiska fenomenen framstår nu som en nödvändig komplettering.”[vi]

Kommitténs slutsats, att systemet borde förändras så att krigsförbanden sattes i centrum, delades av regeringen och blev också förslaget i den proposition som förelades och godkändes av Riksdagen.

”Kommittén anser att den av överbefälhavaren föreslagna inriktningen, att krigsförbandscheferna skall ges större ansvar för utvecklingen av sina förband skapar bättre förutsättningarför att förbandsomsättningen sker med erforderligt hänsynstagande till förbandens krigsduglighet än nuvarande system. Jag delar denna uppfattning.” [vii]

Inriktningar från ÖB och regeringen är naturligtvis viktiga när det gäller att beskriva verksamheten, men vad innebar det att som krigsförbandschef agera utifrån den nya verksamhetsidén? Jag bad en brigadchef från den tiden lyfta fram några aspekter på ”VI 90-miljön”.

Överste Lars Josefson, chef Älvsborgsbrigaden:

”Som chef för Älvsborgsbrigaden kunde jag ägna en stor del av min tid till krigsförberedelsearbete, då min ställföreträdare i egenskap av utbildningschef och tog hand om det mesta som rörde grundutbildningen.

Mina DUC (Direkt Underlydande Chefer), sex bataljonchefer och fem fristående kompanichefer, la också mycket tid och kraft på sina enheter. Under en vår- respektive höstvecka redovisade de såväl personal- som materielläget vid sina enheter för brigadchefen med stab. Därefter fick olika stödfunktioner, t ex materielenheten, uppgifter att lösa.

Årligen hade jag också två krigsplaneringsveckor med stab och DUC. Mina bataljonchefer tjänstgjorde oftast på regementet och hade täta kontakter med sina kompanichefer. Någon helg per år hade de också samling av sin chefspersonal, då även reserv- och värnpliktiga officerare deltog.

Som brigadchef "ägde" jag huvuddelen av brigaden.  Av utbildningsrationella skäl fanns det dock undantag. Min haubitsbataljon, t ex, sattes upp och utbildades av A 9. Detta krävde ett nära samarbete mellan mig och ledningen vid artilleriregementet. Som ett litet exempel på hur samarbetet fungerade: en dag blir jag uppringd av chefen A 9 som berättade att min artillerichef vid brigaden var på väg mot en ny krigsbefattning. Han föreslog då en annan major för uppgiften, redogjorde för hans CV, och frågade det var acceptabelt för mig. Jag besökte också A 9 vid några tillfällen för att följa utbildningen av de delar av min artilleribataljon som då utbildades där.

Mina egna erfarenheter av VI 90 som chef för MekB 18 på Gotland liknar mycket de som redovisas ovan, möjligtvis med tillägget att jag hade det enklare. P 18, A 7 och LV 2 var samlokaliserade på Visborgs slätt utanför Visby, med Militärkommando Gotland som närmaste granne. Att snickra ihop koordinerade personal-, utbildnings- och omsättningsplaner kunde göras över en kopp kaffe på mässen, kanske inte riktigt, men närapå.

Här en liten anekdot för att beskriva friheten i hur att anpassa utbildningen till nya tankar.

När jag tillträdde som brigadchef upptäckte jag att grundutbildningsbataljonen på P 18 inte deltog i ”Pansarövningen” på Revingehed som arrangerades av PS (Pansartruppskolan) under april månad varje år. Jag kontaktade chefen PS och frågade varför det var så. Han svarade att P18 var välkommet, bara vi tog oss dit. Det här skedde på hösten. Efter att ha kontrollerat med chefen för Gotlands Militärkommando och Milostaben i Strängnäs om det var godtagbart ur beredskapssynpunkt att vi lämnade ön under fjorton dagar på våren samlade jag kompanicheferna (det var ju de som i praktiken hade pengarna i form av; körmil, förbandsövningsdygn, övertid, ammunition etc) och frågade om de hade lust att åka till Skåne på vårkanten. Förutsättningen var att de under vinterns övningar kunde spara lite slantar för att finansiera transporten av bataljonens personal, stridsfordon och bilar till Skåne. Övriga kostnader var ju ungefär lika med vad en redan inplanerad bataljonsövning, vid samma tid, på ön skulle kosta. Jodå, kompanicheferna gjorde sitt - vi hyrde en färja och åkte till Skåne, och fick därmed möjlighet att i brigads ram öva med och mot andra pansarbataljoner.  

Reformen skapade också en stämningsförändring så att även sedan tidigare existerande rutiner genomfördes med större energi och allvar. Exempelvis, de av tradition obligatoriska krigsplanläggningsveckorna i armén varje år, alltid vecka 23 och 24, blev än heligare. Ve den befattningshavare på en stab eller skola som försökte planera in en konferens, utbildning eller något annat som störde krigsförbanden de veckorna – han fick skämmas, och blev i tydliga ordalag beordrad att hitta en annan tidpunkt. Även rekryteringsprocessen påverkades. Visserligen hade det alltid varit så att det var regementena som valde ut vilka som skulle skickas till Karlberg, för att sedan återkomma till förbandet som officerare. Men även här påverkades processen av den förändrade mentalitet som kaderorganiseringen ledde till. Självfallet hade kompani- bataljon- och brigadchefer alltid lagt stor vikt vid att välja ut lämpliga kandidater, men nu förstärktes det hela av den mycket påtagliga känslan ”det är ju blivande chefer i mitt eget (eventuellt min efterträdares) krigsförband som jag nu skall välja ut – är NN en blivande stridsvagnskompanichef som jag vill ha i min bataljon?”. 

Visserligen genomfördes VI 90 i en annan miljö än dagens, men kanske finns det ändå några idéer, som såväl försvarsberedning som Försvarsmakten skulle kunna plocka upp, om hur man genom att ändra ansvarsförhållanden och fredsrutiner kan öka organisationens effekt i krig – nu när vi åter bygger en försvarsmakt avsedd för storskalig strid mot en kvalificerad motståndare.

                                                                 *****

Karlis Neretnieks



[i] Även om det är oklart vem som ursprungligen myntade devisen så var det generallöjtnant Erik G. Bengtsson, arméchef 1984-1990, som gjorde det till ledstjärna för arméns verksamhet.

[ii] Kaderorganisering innebar att alla krigsförband gavs ett litet skelett av ständigt tjänstgörande personal som skulle följa upp förbandets status, t ex bemanning, olika delars utbildningsståndpunkt, tillgång och skick på materielen i mobiliseringsförråden och planera förbandets utveckling. På kompaninivå kunde det röra sig om någon enstaka person, vid en bataljon oftast bataljonchefen plus någon eller några medhjälpare, på brigadnivå brigadchefen med delar av sin stab.

[iii] Krigsbro 4 var en snabbt byggbar dikesbro med 15,2 m spännvidd och som bar 50 ton. Den fanns organisatoriskt vid pansarbataljonerna.

[iv] Citaten är utdrag ur ÖB Programplan 89 - 92/FU88 sid 25-27

[v] Ibid

[vi] SOU 1989:46 Arméns utveckling och försvarets planeringssystem : delbetänkande

[vii]  Proposition 1989/90:9, sid 12 (”Jag” i detta sammanhang är försvarsministern som i propositionstexten är den som föredrar propositionen för regeringen).

Det finns inga soldater mer, det finns inga gevär…

 


Inlägget har tidigare publicerats som en artikel i septemberutgåvan 2023 av tidningen Axess. 


I sången I natt jag drömde, med svensk text av Cornelis Vreeswijk, finns strofen ”Det finns inga soldater mer, det finns inga gevär”. Kanske inte en sanndröm, men ändå ganska nära en framtida verklighet. Inte beroende på att mänskligheten insett det vansinniga i att föra krig, utan för att det kommer råda brist på soldater.

När man ser bilder från kriget i Ukraina slås man av hur få soldater det vanligen är på varje bild, och hur mycket äldre de ofta verkar vara, jämfört med liknande bilder från första eller andra världskriget. Det är ingen tillfällighet, det är ont om soldater, och färre kommer de bli.

Befolkningsutvecklingen i de flesta länder är negativ. Det gäller inte bara rika länder i väst utan är ett globalt fenomen. Europa, Nordamerika, Kina, Sydamerika och Sydostasien överallt underskrider födelsetalen de 2,1 barn per kvinna som krävs för att befolkningarna inte ska minska. Singapore och Sydkorea ligger idag på nivåer kring 1 barn per kvinna, Italien 1,4. I de flesta länder debatteras hur man med en krympande befolkning ska kunna upprätthålla olika samhällsfunktioner. AI och robotar anges ibland som en del av lösningen.

Vad då med framtida krig, vem ska utkämpa dem och med vilka medel?  

Hur demografi påverkar möjligheterna att föra krig är ingen ny fråga. Kring sekelskiftet 1900 var den franska politiska och militära ledningen allvarligt oroad över Frankrikes långsamma befolkningstillväxt jämfört med Tysklands. Mellan 1871 och 1911 ökade Frankrikes befolkning från ca 36 miljoner till drygt 39 miljoner, medan Tysklands invånarantal steg från 41 miljoner till nästan 65 miljoner. Det är inte svårt att förstå de franska bekymren i en tid när mängden soldater var en nyckelfaktor i striden. För att i viss mån kompensera för den relativa bristen på soldater förlängdes värnplikten i Frankrike 1913 från två till tre år.

Problemet idag är inte knutet till något enskilt land, i stort sett alla länder står inför samma utmaning, en generell brist på soldater i förhållande till de uppgifter som ska lösas. Länders ytor kommer inte att minska, de gränser som ska försvaras kommer inte vara kortare. Viktiga objekt vilka måste skyddas kommer heller inte bli färre. Vem ska göra det?

Förutom att den totala tillgången på människor minskar så kommer antagligen även den procentuella andelen av en befolkning som kan ges militära uppgifter också att bli mindre.

Den framtida bristen på arbetskraft kommer sannolikt leda till en lägre redundans i såväl företag som andra samhällsfunktioner. Det i kombination med en ökad specialisering i många yrken gör att den gamla tumregeln att cirka tio procent av en befolkning kan tas ut till krigstjänst antagligen inte längre kommer gälla. Dessutom, om framtidens familjer i huvudsak är ettbarnsfamiljer, hur stor kommer viljan vara att skicka ut det enda barnet i krig, hur behjärtansvärt ändamålet än kan vara?

Konsekvenserna av den demografiska utvecklingen för framtidens krigföring måste börja hanteras redan nu. Risken är annars stor för suboptimeringar där dyra vapensystem som anskaffas och tänkta kvalificerade funktioner inte kan bemannas. Huvuddelen av de vapensystem vilka kommer införas de närmaste åren kommer vara i bruk även om trettio år, när de redan nu tydliga demografiska förändringarna kommer ha slagit igenom fullt ut. De Leopard-stridsvagnar vi använder idag köptes i början på 90-talet. Flottans ubåtar av Gotland-klass togs i bruk 1996, och kommer vara i tjänst åtskilliga år till, liksom stridsvagnarna. Materiel som anskaffas idag kommer leva minst lika länge.

Kan vi då dra några slutsatser redan nu? Att tro att man i framtiden kommer kunna rekrytera och behålla soldater utan att betala konkurrenskraftiga löner är en chimär. Värnplikt kommer antagligen fortsatt vara en nödvändig bemanningsprincip, speciellt i länder med få innevånare. Antalet presumtiva yrkessoldater kommer helt enkelt vara för litet. Det kommer heller inte vara möjligt att skicka ut soldater i strid utan att ge dem bästa tänkbara förutsättningar att verka och överleva. God utrustning, utbildning och sjukvårdstjänst kommer bli än viktigare. Förlusttoleransen kommer vara låg, avsevärt lägre än vad vi räknade med under kalla kriget. Likaså kommer det vara nödvändigt att acceptera en större åldersspridning hos soldaterna och att många kanske kommer vara kvinnor i fertil ålder. Eventuellt inte oproblematiskt i en tid när befolkningar minskar på grund av låga födelsetal. Framtida krigskyrkogårdar kommer inte, som tidigare, till nittio procent bestå av gravar med stupade unga män i tjugoårsåldern.   

Även om det kommer finnas färre soldater är det inte mycket som talar för att fortsättningen på Cornelis Vreesvijks dröm kommer besannas ”Jag drömde det var fred på jord och alla krig var slut.”. Frågan är snarare, var krävs det oundgängligen människor på framtidens slagfält?

 

Kriget kommer i allt större utsträckning att ”robotiseras”. Granater och robotar kommer själva söka sina mål. Det kommer inte vara mänskliga ögon utan olika sensorer som hittar vad som ska bekämpas. Vapensystem kan ges förmågan att själva avgöra om, hur och när ett mål ska bekämpas - om vi så önskar. Plattformar som flygplan, fartyg och stridsvagnar kommer till stor del vara obemannade. Kriget kommer lika mycket utkämpas med informationsteknologi och inom det elektroniska spektrumet som med konventionella vapen. För att hantera denna extremt komplexa stridsmiljö kommer det krävas personer med kompetenser som också kommer var mycket eftersökta i det civila samhället. För militära organisationer kommer det därmed inte bara vara en fråga om att rekrytera personal överhuvudtaget, en lika stor utmaning kommer vara att hitta och locka rätt människor. Bristen på piloter och tekniker i det svenska flygvapnet och svårigheten att rekrytera besättningar till Royal Navys atomubåtar är inga tillfälliga fenomen.

Kommer det finnas länder som har bättre förutsättningar än andra att hantera den här utvecklingen? Eller om frågan ställs på ett annat sätt: kommer västvärldens försprång inom vapenteknologi bestå? Kanske, kanske inte. Polen, Finland och Estland har valt sydkoreanska artillerisystem framför västerländska, inte bara därför att de är billigare. Hur kommer dagens ledande försvarsföretag stå sig i konkurrensen med Samsung eller Huawei när det gäller morgondagens IT-baserade vapenteknologi, där gränsen mellan civil och militär informationsteknologi dessutom till stor del håller på att suddas ut. Kan detta, i kombination med bristen på soldater, i vid bemärkelse, leda till att civila företag och deras medarbetare också får en direkt stridande roll?    

Samtidigt som vi redan ser delar av framtidens krig i Ukraina ser vi också bilder där det är uppenbart att människan inte försvunnit från slagfältet. Kommer informationsteknologi i olika tillämpningar kunna ersätta människan som en oundgänglig del av striden? Visserligen är datorer redan i dag duktigare än människan på att spela det kinesiska strategi- och taktikspelet Go. Ett spel mer komplicerat än schack. Men gäller det även strategier och taktik i krig?

Det som antagligen främst skiljer krig från de flesta andra verksamheter är att det oväntade är regel. Fordon med viktiga förnödenheter kör vilse eller blir bekämpade, människor grips av panik, alla strävar efter att överraska motståndaren, och lyckas ofta. Plus ett oändligt antal andra faktorer som inte heller kan förutses genom logiska resonemang eller genom att analysera data från tidigare händelser.

Kommer vapensystem styrda av informationsteknologi vara duktigare än människor att hantera det oförutsebara? Det som militärfilosofen Carl von Clausewitz kallade slagfältets friktioner. Eller kommer människan fortfarande ha ett försteg när det gäller att skapa det för en motpart oväntade, eller ha en bättre förmåga att hantera det oförutsebara, och därmed inte kunna avvaras?

Slutligen, vad om de tekniska system som ska kompensera för bristen på soldater blir så effektiva att risken för långdragna utnötningskrig ökar? Blir då angrepp på civila mål och människors föreställningsvärld, påverkansopertioner, sättet att försöka bryta motståndarens vilja att kämpa vidare?

                                                                 *****